Hej!
Jag har varit här hälften av mitt år. Jag tänkte ta upp något som jag tänker på varje dag, vissa dagar är det bättre medan vissa dagar så är det hemskt jobbigt. Saknad. 
 
Det ironiska är att jag ville känna det här när jag åkte hit. Jag ville ha toppar och dalar, jag ville känna saknad och längtan. Nu när jag är mitt uppe i det så skulle jag göra vad som helst för en vanlig "tråkig" svensk vecka. Jag har så många och så mycket som jag saknar, över allt, hela tiden. Det jobbiga med saknaden är att den alltid finns där. Ibland är den bättre medan ibland går den knappt att bära, men den är alltid där. Innan jag åkte var jag beredd på att sakna allt där hemma, men jag trodde att det skulle gå i vågor. Att jag skulle sakna dem ibland, men att mellan varje våg skulle det vara helt som vanligt. Egentligen har jag den där molande känslan i bröstet hela tiden, den går aldrig bort. Ibland går jag in på skoltoaletten och bara kollar mig själv i spegeln och tänker "vad gör jag här?". Jag tar några djupa andetag och tänker att jag bara ska ta mig igenom den här dagen. Att känna att tårarna tränger på och jag hoppas att ingen kommer in. Att känna i hela kroppen hur jag bara vill ringa hem och prata, men att samtidigt veta att det inte är bra. Det kommer bara bli värre då om jag ringer. Att vara tvungen att överleva svallvågorna själv. Stå ut.
 
När jag får den värsta längtan så vill jag bara avbryta alltihop och kasta mig på första bästa plan till Sverige. Jag vill bara krama om dem där hemma och bara vara. Att kunna trivs att vara själv. Jag saknar inte bara människorna (och djuren) utan vardagen som vi hade. Jag saknar att dela de små vardagssakerna med dem. Att kunna prata om något totalt ointressant i flera timmar, bara för att vi kan och vill. Att alltid ha någon bara några meter ifrån sig som jag kan gå till när som helst, när jag vill. Jag saknar när vi pratar om våra dagar vid matbordet. Vi kan ha en hel diskussion om vad Ellen hade till skollunch, det finns inget bättre än det. Att ha personer som jag vet älskar mig och som jag vet väljer mig. Att ha människor omkring mig som jag inte måste kämpa för hela tiden, som jag vet alltid finns där. Att kunna ha dåliga dagar utan att folk blir förolämpade och misstänksamma. Att känna mig behövd av någon varje dag. Att inte känna mig som en extra börda hela tiden. Att folk faktiskt väljer att vara med mig och inte känner sig tvingade. Att jag känner att jag har ett syfte och faktiskt är viktigt för någon. Att känna att jag måste ut till stallet, för de behöver mig. Att trivas med att stå en fredagkväll och skrubba bort lera från en lagom tjock ponny i sina bästa år. Att ta en ridtur och bara rensa huvudet. För det är där jag tänker som bäst. Att komma hem från en härlig dag i stallet och känna lukten av hemlagad god mat. Att sedan sitta med familjen i soffan och kolla på Let's Dance, Idol eller Downtown Abbey. Ibland känner jag "jag vill bara hem". Att jag inte orkar något mer, för jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Att konstant känna mig rädd och osäker på allt nytt är väldigt jobbigt. På något sätt känns det som en evighet tills jag träffar er igen. Det är hemskt att känna så här under sitt utbytesår, men det är så här jag känner ibland. Att jag kan ha hur många roliga resor som helst framför mig, ändå längtar jag mest till när jag står på Phoenix flygplats och ser min älskade familj komma utspringande. Tanken på det är ibland det enda som gör att jag stannar kvar här. Att kunna stå där och känna att jag gjorde det och nu ska jag få träffa dem jag älskar mest igen. 
 
Det är både skönt och jobbigt att gråta. Det är skönt eftersom det känns som att jag får ur mig lite av saknaden, som att lite av det följer med tårarna ut. Det är jobbigt eftersom jag får huvudvärk och jag blir så hemskt trött efteråt. Att just gråta kan vara svårt också. Ibland vill jag gråta så mycket, bara få ur mig alla känslor, men det går inte. Jag är tom, grå helt enkelt. Jag har för mycket känslor inom mig, men jag kan inte få dem ur mig. 
 
Ensamheten är något av det värsta här. Att vara i ett rum fullt med människor och fortfarande känna sig ensam. Att känna att de bryr sig faktiskt inte. Att känna att jag alltid missar något och måste kämpa mig in på saker. Att aldrig vara någons första val. Att aldrig duga. Att vakna varje morgon och aldrig känna mig hemma, att känna att jag inte passar in här. Aldrig känna att du kan gå in i huset och faktiskt slappna av. Ni vet den där känslan när man har varit på semester ett tag och så kommer man hem. Man kliver in genom dörren och känner hur allting slappnar av. Man känner först då hur trött man har blivit av resan och allt man vill är att lägga sig i sin säng och sova tills man vaknar av sig själv. Att känna sig så trött men veta att det dröjer ytterligare 5 månader tills man kan lägga sig ner i sin egen säng igen. Att känna sig nästan panikslagen inför en oplanerad helg. Att vara rädd för att jag kommer sitta inne hela helgen och inte göra något. Att känna sig panikslagen inför varje vecka eftersom det betyder att jag kommer behöva kräva skjuts av någon, eller att jag måste fixa saker som bara gör mig förvirrad och besvärad. 
 
Jag blir så mycket känslosamare här. Hör jag någon prata om sin mamma eller pappa hugger det till i bröstet. Ser jag någon skratta med sina syskon blir jag tårögd och måste ta några djupa andetag. Ser jag på en film börjar jag nästan alltid gråta i de lyckliga och sorgliga scenerna. 
 
Detta är något som hör till mitt utbytesåret, och det är den absolut största nackdelen.

4 kommentarer

bästisen

23 Dec 2014 02:17

Kram (jag saknar dig).

bästisen (igen)

23 Dec 2014 02:24

Vissa dagar (ganska många faktiskt) önskar jag att du aldrig åkt, men sedan kommer jag fram till att du får uppleva så mycket och att jag inte kan missunna dig (bara för att jag har det tufft just då och mest av allt skulle behöva en kram av dig). Jag tänker mycket på dig och vill att du ska veta att du är behövd! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig och alla våra galenskaper! Glöm aldrig det sis.

Love, Hanna-panna-pö

Svar: Tack så mycket, jag behövde nog höra det. Hoppas du får en fin jul!Kram
Alva

Mamma

23 Dec 2014 07:38

Kära Alva
Jag tänker på dig varje dag

Svar: Tänker på er också. Kram
Alva

Maria

23 Dec 2014 21:07

Fina Alva. Kram på dig och God jul.

Svar: Åh, god jul till er också! Kram
Alva

Kommentera

Publiceras ej