Hej!
Som jag skrev i förra inlägget så var det min födelsedag i söndags, som jag spenderade på ett flyplan och en flygplats ensam. Kanske inte det roligaste. Då är det tur att man har underbara vänner här borta. Igår sa Crystal att hon och Aftyn skulle hämta upp mig så skulle vi gå på bio. Jag som fortfarande är jetlaggad från Sverige sov hela eftermiddagen och var lagom trött när de kom. Så sa Aftyn att hon hade glömt sin plånbok hemma så vi var tvugna att köra förbi hennes hus först. När vi kom fram bad de mig att öppna dörren och där innanför stod nästan alla av mina vänner. Det var så kul för jag hade inte förväntat mig det överhuvudtaget. Jag var så överraskad! Jag fick en jordgubbstårta(!) och vi lekte lekar och bara hade det allmänt roligt. De hade dekorerat med skyltar och ballonger och det var så amerikanskt och fint! Haha, så glad man blir! Speciellt eftersom min riktiga födelsedag var långt ifrån den roligaste. Tyvärr gjorde jetlaggen att jag var jättetrött så när alla plockade undan i slutet satt jag väl och halvsov, haha. Det var så fint av dem att göra! Min första överraskningsfest!
 




Kramar, Alva
 
Hej!
Jag har varit lagom frånvarande här på bloggen ett tag nu, och det är väl dax för mig att förklara varför. I påskas gick min farmor bort hemma i Sverige. Det var ganska tufft att vara här borta när min familj var i Sverige, samtidigt ville jag inte avsluta mitt år förtidigt. Min värdmamma sa då till mig att visst är mitt utbytesår viktigt, men familjen kommer alltid först. Så vi bestämde oss för att försöka fixa så att jag kunde åka hem för begravningen. Sagt och gjort, jag kunde vara borta en vecka från skolan om jag skulle ha möjlighet att fortsätta på mitt program och efter mycket letande av flygbiljetter så visade det sig att min försäkring betalde för dem. Så allt löste sig ganska bra! 
 
Förra måndagen åkte jag alltså hem, tillbaka till Sverige. Även fast orsaken till att jag åkte var tråkig så var jag så klart jättespänd på att träffa alla igen och få komma hem, om än bara för en stund. När min familj plockade upp mig på flygplatsen kändes det konstigt, men samtidigt som vanligt. Så klart hade båda min systrar växt mycket, jag misstänker att de båda kommer växa om mig, men annars kändes det så vanligt. Det är inte så att jag var besviken på att det kändes så, det var mer skönt att kunna slappna av i vanligheten. Gissa om att det var skönt att sova i min säng igen! Den var extremt skön, det var som att sova på gelé eller något, jag kom inte ens ihåg hur skön min säng var, haha. 
 
Som sagt så var allt som vanligt. En dag tog jag cykeln till stationen och tåget in till Uppsala, som vanligt. Det var lite konstigt att det kändes så, och USA kändes lite som en dröm, vilket jag var rädd för. Jag för passa på att njuta nu när jag är här för det här kommer jag ju aldrig ha tillbaka igen. Trots att jag var hemma en sådan snabbis så var det ändå skönt att få göra det, det kändes viktigt för mig. Sedan var det så klart riktigt roligt att få shoppa lite med Hanna och åka bil med familjen, så det var väl egentligen bara ett plus. 
 
När jag sedan skulle åka igen på söndagen var det inte alls lika sorgligt som förra gången jag stod på Arlanda, famlijen kommer ju igen om 2,5 vecka. Dock blev jag lite ledsen på flyget, men det handlade nog mest om att det var min födelsedag och jag spenderade den ensam på ett flygplan och på Chicago´s flygplats. Men ja, ja den födelsedagen får vi fira en annan gång.
 








Nu känner jag mig taggad på att ta ut det bästa från den sista tiden här, jag vet att den flyger förbi. 
Kramar, Alva
Jag pratade med Elin som var med i Hawaii om hur jobbigt det var att komma hem efteråt, jag går runt och saknar saker där ifrån hela tiden. Då tipsade Elin mig om den här texten och den stämmer in så bra! 
 

"You see the world, try new things, meet new people, fall in love, visit amazing places, learn about othercultures – then it’s all over. People always talk about leaving, but what about coming home?

We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.

Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone? How does your 401k look for retirement? (Ok, a little dramatic on my part.)

But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?

You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.

This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.

This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again."