Hej!
Jag har varit lagom frånvarande här på bloggen ett tag nu, och det är väl dax för mig att förklara varför. I påskas gick min farmor bort hemma i Sverige. Det var ganska tufft att vara här borta när min familj var i Sverige, samtidigt ville jag inte avsluta mitt år förtidigt. Min värdmamma sa då till mig att visst är mitt utbytesår viktigt, men familjen kommer alltid först. Så vi bestämde oss för att försöka fixa så att jag kunde åka hem för begravningen. Sagt och gjort, jag kunde vara borta en vecka från skolan om jag skulle ha möjlighet att fortsätta på mitt program och efter mycket letande av flygbiljetter så visade det sig att min försäkring betalde för dem. Så allt löste sig ganska bra! 
 
Förra måndagen åkte jag alltså hem, tillbaka till Sverige. Även fast orsaken till att jag åkte var tråkig så var jag så klart jättespänd på att träffa alla igen och få komma hem, om än bara för en stund. När min familj plockade upp mig på flygplatsen kändes det konstigt, men samtidigt som vanligt. Så klart hade båda min systrar växt mycket, jag misstänker att de båda kommer växa om mig, men annars kändes det så vanligt. Det är inte så att jag var besviken på att det kändes så, det var mer skönt att kunna slappna av i vanligheten. Gissa om att det var skönt att sova i min säng igen! Den var extremt skön, det var som att sova på gelé eller något, jag kom inte ens ihåg hur skön min säng var, haha. 
 
Som sagt så var allt som vanligt. En dag tog jag cykeln till stationen och tåget in till Uppsala, som vanligt. Det var lite konstigt att det kändes så, och USA kändes lite som en dröm, vilket jag var rädd för. Jag för passa på att njuta nu när jag är här för det här kommer jag ju aldrig ha tillbaka igen. Trots att jag var hemma en sådan snabbis så var det ändå skönt att få göra det, det kändes viktigt för mig. Sedan var det så klart riktigt roligt att få shoppa lite med Hanna och åka bil med familjen, så det var väl egentligen bara ett plus. 
 
När jag sedan skulle åka igen på söndagen var det inte alls lika sorgligt som förra gången jag stod på Arlanda, famlijen kommer ju igen om 2,5 vecka. Dock blev jag lite ledsen på flyget, men det handlade nog mest om att det var min födelsedag och jag spenderade den ensam på ett flygplan och på Chicago´s flygplats. Men ja, ja den födelsedagen får vi fira en annan gång.
 








Nu känner jag mig taggad på att ta ut det bästa från den sista tiden här, jag vet att den flyger förbi. 
Kramar, Alva

Kommentera

Publiceras ej